FAN va onödigt inlägg men så sjukt nödvändigt för folk som inte förstår
SOM OM jag inte har tvekat. är det de här jag vill? är det de här jag ska göra? är det här jag ska vara?
jag bor i USA, mitt liv är här. och att hela tiden tänka ”hur blir de när jag kommer hem?” går bara inte (även om de händer då och då). klart jag önskar att jag pratade mer me mina kompisar i sverige men de är svårt. att liksom hänga me om va som händer (händer de ens nåt?). mitt liv här är så sjukt annorlunda mot vad jag någonsin trodde var möjligt, me både fördelar och nackdelar och jag ser saker ur nya perspektiv, på helt andra sätt och jag värderar andra saker i livet. how could i not!? efter 15 månader..
och jag får helt enkelt se vilka vänner jag har kvar när jag kommer hem och ta de som de kommer.
och jag kommer inte tillbaka förrän jag är klar me de jag vill se! att jag alltid tyckt om att resa är ingen nyhet men jag, precis som alla andra, kände min begränsningar. åka själv va aldrig någon vettig möjlighet för mig. ändå så har jag på något sätt lyckats. jag tog steget och lämnade sverige och ja, jag är på min egen hand - skaffar vänner där jag befinner mig och anpassar mig till den miljö jag är i. det ÄR påfrestande, och ibland rent utav skitjobbigt. hur länge sen vare inte jag fick SMÄLLA I EN DÖRR? skrika? jag bor på min arbetsplats och kan aldrig till 100 % vara mig själv utan måste alltid sticka ut med en förebild för barnen.
tappa kontakter/missa födelsedagar/fester/julafton. de är jobbigt, framför allt nu efter så lång tid. nu blir de liksom att man missar saker en andra gång, de är inte lätt. och jag önskar av helt mitt hjärta att alla jag känner där hemma mår bra! finns inte ett skit jag kan göra om något inte var bra, så jag är sjukt tacksam för att min familj mår bra och är frisk. och återigen, klart man tvekar! många gånger önskar jag att kunde vara hemma samtidigt som jag är ute och reser. tyvärr så funkar de inte så och min chans är här och nu! och jag har klarat mig bra hittills utan speciellt mycket hemlängtan så varför ge upp nu?
det är många gånger jag tycker att mitt liv i USA suger och att vara au pair är inte direkt de mest tillfredsställande jobbet. men jag försöker att tänka positivt och planerar vecka efter vecka me massa olika saker att göra, att bara tvätta en dag kan göra att jag känner mig nyttig. mina tankar på sverige, min familj och mina inplanerade resor GÖR min vardag.
anledningen till detta inlägg är att jag fick en så sjukt dum och irriterande kommentar av en person jag låter vara anonym. en person som verkligen inte vet hur de är att lämna sverige för ett år. när jag skulle åka hem och satt på flygplanet, alltså ni kan inte förstå mitt lyckorus när en flygvärdinna la aftonbladet i knät på mig. jag funderade på att spara den, sen kom jag på mig själv haha.
jag gör i alla fall nåt me mitt liv, även om de inte alltid är en dans på rosor utan helt ärligt, de är en kamp! men en kamp som är så jävla värd att ta! ångrar inte för ett ögonblick att jag åkte till USA och jag ångrar inte att jag förlängde me 9 månader. alla mina misstag, tänk va jag har lärt mig! tänk va mycket mer jag vågar idag, tänk så mycket jag får se! sjukt glad att jag tog detta steg och jag är sjukt stolt över mig själv.
SOM jag har växt som person!
för folk som inte har lämnat sverige för en längre tid förstår helt enkelt inte. men hoppas DU och kanske många fler fått en bättre bild om hur min verklighet ser ut.
för ingen sa att de va lätt och ingen sa att jag skiter i sverige!
JA, jag är arg.
